Borgogno Barbera d’Alba 2009

Violpastiller, lakrits, björnbär och plommon, ett alkoholstick som stör lite (14%), men försvinner efter lite tid i glaset. Lite kryddigt, tänk anis, hostmedicin etc. Tjänar på att serveras vid en lägre temperatur då en liten obehaglig ekdoft kommer fram vid rumstemperatur (som iofs är ca 30 grader).   

I munnen visar vinet hög syra, små tanniner, slank Barbera-kropp (ej de överextraherade grejerna som mest smakar zinfandel…), smaken domineras av viol, mörka körsbär och plommon, även lite spritig i smaken men inget jag stör mig på. Någon lång eftersmak finns ej men vinet avslutar uttorkande och trevligt. 

Bra Barbera för 9€ köpt i Florens, klockren nu tillsammans med gnocchi i tomatsås och en bra fläskkotlett men säkert på topp om 1-2 år. 

Giuseppe Rinaldi Langhe Nebbiolo 2009

Nu var det dags, efter en månad i Florens var suget efter Nebbiolo för stort för att ignoreras! Men vad ska man dricka, här är det ju Sangiovese som gäller och de flesta lokaler vet inte vad Nebbiolo är… En ung traditionell langhe Nebbiolo hade varit gott tänker jag, varför inte G. Rinaldi? Så, Rinaldis Langhe Nebbiolo från 2009 får det bli!

Vi det här laget känner nog alla med ett större (eller mindre) intresse för italienska viner till Giuseppe Rinaldi. Traditionalisten Rinaldi jäser sina viner i stora slovenska ekfat(60hl!), tillsätter ingen jäst och filtrerar ej (det var en smärre vingård i denna flaska).

Rinaldis Langhe är gjord på överskottet från hans Ravera/San Lorenzo-Barolo: den must som inte får plats i Barolofaten blir alltså Langhe Nebbiolo, tack och bock för det!

22€ för en flaska på restaurang

I glaset får jag ett vin som är rubinrött med granatfärg i kanten. På näsan är vinet till en början lite stängt men visar upp en doft av hallon, körsbär och ett gäng mineraler, massor med röd frukt. Efter lite tid så hittar jag även mandlar, läder, te och rosor. Efter ytterligare tid kommer en snygg volatil ton, och med den följer alla tidigare dofter fast med högre intensitet.

Hög syra och en hög kvantitet av kvalitativa tanniner- små och trevliga. Mer ”utvecklad” i smaken med mer läder, te och mörkare bär- plommon och tanninerna påminner om blåbär.

Eftersmaken består av hallon, blåbär och en liten ton av mandel, vinet sitter i länge.

Fruktansvärt bra grejer, det här är verkligen min kopp te (Nebbiolo), klarar flera års lagring men vem orkar vänta när det är så bra nu? 

Satt som en smäck till maten: Råbiff sparsamt smaksatt med mynta, svartpeppar och salt, samt ugnsrostade tomater och en riktigt bra olivolja.

Får se om slatten jag fick med mig hem levererar till morgondagens middag bestående av pasta med karljohansvamp och tryffel.

Radikon Ribolla Gialla 2005 och Il Colle Brunello di Montalcino 2004

Kvällen på Pitti Gola e Cantina fortsätter och upp på bardisken kommer en flaska orangefärgat vin från Stanko Radikon i Friuli, nära slovenska gränsen. Stanko gör alla sina viner i samma stil; ingen temperaturkontroll, lång macerationsperiod, gamla stora slovenska fat och inget tillsatt svavel. Från och med 2005 macererar alla vita viner med sina skal i fyra månader, tidigare experimenterade Stanko med macerationstider från sju dagar upp till nio månader. Vinerna lagras vidare på slovenska ekfat av olika storlekar i minst tre år eller tills Stanko tycker de är redo för marknaden. En lätt filtrering sker vid buteljeringen och vinet vilar i flaska minst ett år innan försäljning.    

I glaset får jag ett orangefärgat vin som är grumligt och med små, små partiklar i sig. På näsan visar vinet toner av apelsinskal, aprikoser både torkade och färska, och röda äpplen. I munnen bjuder vinet på hög syra, små fina tanniner, en stor rund kropp och en eftersmak med mycket aprikoser och en ton av järn. Lång eftersmak, inte för volatilt men inte helt rent heller. Påminner lite i stilen om Frank Cornelissens orangea men inte med lika volatila syror. Kul och gott vin men kanske inget som lockar mig hur mycket som helst, inte när man ser till priset på ca 30€ för 500ml.  



Kvällen avslutades med ett glas Il Colle Brunello di Montalcino 2004

Tät kärna med granatfärgad rim. Ett mer robust vin än Rosson från Cerbaiona, mer utvecklat, undervegetation, körsbär, blåbär, te, och jord.

Hög syra, snygga och runda tanniner med bra grepp. Inte så stor kropp, men elegant, eftersmaken domineras av hallon och håller i länge. Snygg, traditionell, välgjord Brunello

Erik

Diego Molinari - Cerbaiona Rosso di Montalcino 2009

Diego Molinari är en före detta pilot för Alitalia som 1977 la kaptenshatten på hyllan och köpte tillsammans med sin fru Nora en blygsam liten vingård i Montalcino - Cerbaiona. 

Diego som till en början inte hade någon kunskap om vinodling eller vinmakning besökte alla Montalcinos toppvingårdar i hopp om att lära sig ett och annat. Diegos största källa till inspiration kom att bli legendariska Biondi-Santi, och det föll sig naturligt att han skulle använda sig av sticklingar från Biondi-Santi att plantera Cerbaiona med. 

Traditionell vinmakning gäller, som med så många andra i Montalcino; handskördade druvor, gammal korgpress av trä, fermentering i cementtankar och lagring på stora slovenska Botti. Ingen tillsatt jäst, ingen justering av musten, ingen klarning och ingen filtrering. Diego avstjälkar 100% av druvorna till sina viner. 

Från sina 3 hektar får han ut cirka 6000 flaskor Brunello, 5000 flaskor Rosso samt 4500 flaskor Sant’Antimo (en DOC med samma gränser som Brunello men som tillåter andra druvor, i detta fall Merlot, Cab.S och Syrah blandat med 50% Sangiovese).

Cerbaiona Rosso di Montalcino 2009

Jag dricker vinet för andra gången på två veckor, det är ännu bättre denna gång och nu har jag med mig anteckningsblock och penna, Pitti Gola e Cantina i Florens säljer ett generöst fyllt glas för 10€. Vinet är lagrat 15 månader på stora slovenska Botti och sen en tid på flaska innan det når marknaden.

I glaset får jag ett granatfärgat vin med ett utseende och en näsa som skriker bottilagrad Sangiovese. I doften hittar jag röda körsbär, en hink med mineraler, tobak, ett stänk balsamico, efter lite luft kommer blåbär och blå blommor fram. Här finns det mycket saker att leta efter! 

På paletten är syran hög och tanniner finns det gott om men de är små, runda och finkorniga. Det första som träffar tungan är en skopa körsbär, både mörka, röda och sura, sen fyller det bara på med mineraler, svart te (Yunnan) och tobak. I eftersmaken finns en ton av järn och lite mörkare bär. Avslutet är riktigt uttorkande (indian-tanniner), elegant och eftersmaken är fruktansvärt lång.

Mycket tillgänglig just nu men skulle klara flera år i källaren, bästa Rosso di Montalcino jag någonsin provat. Undrar om Poggi di Sotto 2006 kommer slå detta?

Erik

  

  

Il Poggione Rosso di Montalcino 2010

Il Poggione är en av de största producenterna i Montalcino (endast Col d’Orcia och Banfi är större) med sina 125ha vinrankor och 70ha olivolja. Än så länge har jag bara haft bra upplevelser gällande Il Poggione, men detta är första gången jag dricker deras Rosso di Montalcino.

Il Poggione Rosso di Montalcino 2010 är gjort på 100% Sangiovese från unga rankor, handskördade druvor, fermenteras i ståltank med ”submerged cap” under 12-15 dagar vid en temperatur runt 25° C. Efter avslutad jäsning mognar vinet i stora franska ekfat samt i barriquer i 12 månader, vinet vilar ett halvår på flaska innan det når marknaden. 
2010 var ett av de allra bästa åren någonsin när det gäller Brunello/Rosso enligt många producenter, inte lika fylliga viner som 2009 men elegantare så som jag har förstått det.  

  

Röda körsbär, blåblommigt, jasmin och rosor, otroligt floralt för att vara en Rosso di Montalcino i den här prisklassen. Bjuder på ett stänk mynta och såhär i början påminner vinet mer om Nebbiolo än Sangiovese. Efter en stund i glaset kommer det en överväldigande doft av ek och med den lite mineraler och mer rödfrukt, dock vädras ekdoften bort efter ett tag men godsakerna stannar. På paletten bjuder vinet på mer röda körsbär, ett uns mineral samt en liten ekton, de trevliga blommorna i doften hittar man inte lika tydligt här. Tanninerna är runda, syran hög och visst har vinet en del kropp ändå? Avslutar torrt och snyggt. Ett vin som är trevligare att dofta på än att dricka i nuläget, borde nog läggas undan ett år för att föra samman ek och frukt bättre. Det här vinet är rakt upp i min gränd och med ett pris på ca 10€  så är det inget annat än ett fynd.

Erik

Selvapiana

Jag spenderar sommaren i Florens och försöker besöka så många producenter i området som möjligt och börjar med Selvapiana. De är en relativt liten, familjeägd producent som håller till i Rufina-distriktet öster om Florens. Selvapiana har ägts av Giuntini-Antinori- familjen sedan 1827 och drivs nu av Franscesco Giuntini (använder sig inte av sitt andra efternamn pga sina mer välkända släktingar). Ansvarig för vinmakningen och hela anläggningen är Federico Masseti (numera Giuntini, adopterad av Fransesco). Selvapiana äger 70ha vingård och ca 30ha med olivträd. De har även mark i Pomino öster om Rufina som en av endast två producenter, den andra är Frescobaldi.

Deras line-up består av en klassisk Chianti Rufina som lagras på stora ekliggare, klockren Rufina med snygga drag av körsbär, volatila aromer, hög syra och en viss köttighet, dricks i stora klunkar!

Fornace IGT är ett vin riktat mer mot den internationella marknaden med 20% Sangiovese samt lika delar Cab.S och Merlot, i mina ögon mer Bolgheri än Rufina… 

Pomino DOC är ett vin gjort på 60% Sangiovese resten är lika delar Merlot och Cab.S, gott och lättdrucket men inte så spännande Sangiovesen försvinner lite i glaset. De har även en liten produktion av en Syrah IGT, trevligt och någonstans mellan Norra Rhône och varmare breddgrader. Ett vin jag föll för var deras fruktansvärt trevliga

Vin Santo 2004, det vinet kvalar absolut in som topp tre bästa Vin Santo som någonsin satt sin fot i min mun (jag och min far köpte upp de sista flaskorna). Deras olivolja är också den galet bra och det enda felet är att den säljer slut något fruktansvärt fort.

Stjärnan på gården är dock Bucerchiale som är ett singlevineyard-vin gjort på 100% Sangiovese, klassisk vinmakning med moderna inslag- fermenteras i ståltank vid 30° C, under 20-25 dagar med daglig (eller oftare) överpumpning av musten. Efter den malolaktiska fermentationen, lagras vinet på barriquer (5% nya) och medium-stora ekliggare. Efter 15 månader på ek blandas vinet samman i ståltank och butlejeras, 9 månader efter buteljering släpps vinet på marknaden. Den totala produktionen ligger runt 35 000 bdxflaskor och ca 1000 magnumbuteljer.

Bucerchiale 2009 – Ung knuten näsa som behöver tid i glaset, vi pratar sura körsbär(!), snygga ekkryddor utan att bli för mycket, mineraler och en örtighet. Behöver inta ryggläge ett år eller två för att komma till sin rätt och integrera syrorna samt tanninerna med frukten.

Bucerchiale 2007 – Varmare år än 2009, bjuder på en öppnare näsa och massor av solmogen frukt, röda körsbär, hallon och ett stråk av björnbär. Doften bjuder även på tobak, mängder av örter och mineral. Syan är aningen mer dämpad än i 2009:an men här går vi upp ett steg i intensitet i smaken, avslutet är elegant men kraftig.

Bucerchiale 1996 – Nu börjar vi prata mognad på riktigt; earl grey, riktigt bra cigarrlåda, mineraler och torkad frukt. På paletten är syran klockren, tanninerna så finkorniga som de kan bli men med ett perfekt grepp om den fortfarande unga frukten som infinner sig i smaken. Mineralsältan och den torkade frukten stannar i munnen för evigt, fruktansvärt bra vin! För mig är Bucerchiale 1996 perfekt just nu, den ultimata mognaden mellan frukt och mognad!

Jag tackar för mig och tar tåget tillbaka till Florens, tre mycket givande timmar hos Selvapiana, Federico och hans syster Silvia är två underbara människor och jag är fruktansvärt tacksam att de tar sig tid för mig. Jag har ju faktiskt varit där och sprungit två gånger på två veckor…

De är seriösa med sin foosball i Italien; i provningsrummet står ett äkta Garlando!

Erik