Selvapiana

Jag spenderar sommaren i Florens och försöker besöka så många producenter i området som möjligt och börjar med Selvapiana. De är en relativt liten, familjeägd producent som håller till i Rufina-distriktet öster om Florens. Selvapiana har ägts av Giuntini-Antinori- familjen sedan 1827 och drivs nu av Franscesco Giuntini (använder sig inte av sitt andra efternamn pga sina mer välkända släktingar). Ansvarig för vinmakningen och hela anläggningen är Federico Masseti (numera Giuntini, adopterad av Fransesco). Selvapiana äger 70ha vingård och ca 30ha med olivträd. De har även mark i Pomino öster om Rufina som en av endast två producenter, den andra är Frescobaldi.

Deras line-up består av en klassisk Chianti Rufina som lagras på stora ekliggare, klockren Rufina med snygga drag av körsbär, volatila aromer, hög syra och en viss köttighet, dricks i stora klunkar!

Fornace IGT är ett vin riktat mer mot den internationella marknaden med 20% Sangiovese samt lika delar Cab.S och Merlot, i mina ögon mer Bolgheri än Rufina… 

Pomino DOC är ett vin gjort på 60% Sangiovese resten är lika delar Merlot och Cab.S, gott och lättdrucket men inte så spännande Sangiovesen försvinner lite i glaset. De har även en liten produktion av en Syrah IGT, trevligt och någonstans mellan Norra Rhône och varmare breddgrader. Ett vin jag föll för var deras fruktansvärt trevliga

Vin Santo 2004, det vinet kvalar absolut in som topp tre bästa Vin Santo som någonsin satt sin fot i min mun (jag och min far köpte upp de sista flaskorna). Deras olivolja är också den galet bra och det enda felet är att den säljer slut något fruktansvärt fort.

Stjärnan på gården är dock Bucerchiale som är ett singlevineyard-vin gjort på 100% Sangiovese, klassisk vinmakning med moderna inslag- fermenteras i ståltank vid 30° C, under 20-25 dagar med daglig (eller oftare) överpumpning av musten. Efter den malolaktiska fermentationen, lagras vinet på barriquer (5% nya) och medium-stora ekliggare. Efter 15 månader på ek blandas vinet samman i ståltank och butlejeras, 9 månader efter buteljering släpps vinet på marknaden. Den totala produktionen ligger runt 35 000 bdxflaskor och ca 1000 magnumbuteljer.

Bucerchiale 2009 – Ung knuten näsa som behöver tid i glaset, vi pratar sura körsbär(!), snygga ekkryddor utan att bli för mycket, mineraler och en örtighet. Behöver inta ryggläge ett år eller två för att komma till sin rätt och integrera syrorna samt tanninerna med frukten.

Bucerchiale 2007 – Varmare år än 2009, bjuder på en öppnare näsa och massor av solmogen frukt, röda körsbär, hallon och ett stråk av björnbär. Doften bjuder även på tobak, mängder av örter och mineral. Syan är aningen mer dämpad än i 2009:an men här går vi upp ett steg i intensitet i smaken, avslutet är elegant men kraftig.

Bucerchiale 1996 – Nu börjar vi prata mognad på riktigt; earl grey, riktigt bra cigarrlåda, mineraler och torkad frukt. På paletten är syran klockren, tanninerna så finkorniga som de kan bli men med ett perfekt grepp om den fortfarande unga frukten som infinner sig i smaken. Mineralsältan och den torkade frukten stannar i munnen för evigt, fruktansvärt bra vin! För mig är Bucerchiale 1996 perfekt just nu, den ultimata mognaden mellan frukt och mognad!

Jag tackar för mig och tar tåget tillbaka till Florens, tre mycket givande timmar hos Selvapiana, Federico och hans syster Silvia är två underbara människor och jag är fruktansvärt tacksam att de tar sig tid för mig. Jag har ju faktiskt varit där och sprungit två gånger på två veckor…

De är seriösa med sin foosball i Italien; i provningsrummet står ett äkta Garlando!

Erik